Siestafestivalen: torsdag

Trots moln på himlen håller sig det fruktade regnet borta under hela Siestafestivalens första dag. Däremot smyger kylan sig på framåt kvällen. Jämfört med när festivalen öppnade vid samma tidpunkt förra året är temperaturen minst 10 grader lägre och i pressrummet hörs historier om campare som har fått sova med både dubbla jackor och tröjor för att hålla uppe värmen.

Den allra första, tappra camparen må ha anlänt till festivalen redan på måndagen men när Albin Gromer går på Playa-scenen – den näst minsta av de fyra scenerna – på torsdagseftermiddagen är publiken fortfarande relativt gles. Blott 21-årige Malmösonen Gromer har i år visat att det går helt utmärkt att göra soul på svenska. Han spelar med ett fullt band som fyller ut det minimala, elektroniska soundet från debutskivan Album och musiken blir funkigare, svängigare och får live-känsla. Att döma av det flitiga uppvaktandet från tjejerna som tagit sig längst fram till scenkanten har den skånske soulpojken blivit ny flickfavorit med sin D’Angelo-inspirerade sångstil. Spelningen är väl genomförd och det märks att Albin har vuxit och blivit säkrare som artist efter all uppmärksamhet under året. Till nästa gång får han dock gärna dra ner på antalet ”fan vad fett” i sitt mellansnack.

På samma scen följs Alin Gromer av Aleks som på ett liknande sätt blandar soul med hip-hop. Med sitt sjumannaband bjuder han in till ett skönt gung av toner från den klassiskt elektroniska uppsättningen kompletterat med softa blåsinstrument. Texterna är raka och uppriktiga och pendlar från mer eller mindre lycklig kärlek till orättvisor och samhällsproblem. Som gäst på scen har han med sig ingen mindre än Mohammed Ali, som senare under dagen uppträder med AYLA: Stor, Carlito, Mohammed Ali och Mack Beats.

Den ordentliga publiktillströmningen kommer först när Sveriges kanske mest folkkära DJ/”it-girl”-duo Rebecca & Fiona inviger Fiesta-scenen och förvandlar den långsträckta gräsmattan framför festivalens största scen till ett dansgolv. Med sin debutskiva I Love You, Man har de på ett snyggt sätt lyckats kombinera pop med modern dansmusik. Under liveframträdandet tar dansmusiken större plats – föga förvånande då de i första hand är DJs. Låtarna dras ut med långa housepartier och på några ställen smygs det in några dubstep-drops. Problemet med att överföra den här typen av musik till festivalscener är som vanligt den visuella biten. Även om Rebecca & Fiona sägs vara föregångare för det nya paradigmskiftet där DJs blivit rockstjärnor, genom att dansa i DJ-båset och ibland gå fram till scenkanten och mima (ibland till sina egna förinspelade sångpartier, ibland till sina beats) så önskar man att det hände lite mer på scenen. Så roligt är det inte att se dem stå och dansa äppelknyckardansen i DJ-båset. I vart fall inte för oss som står försiktigt vid sidan av och tittar på – ungdomarna som dansar som om det vore skolavslutning verkar däremot helt överlyckliga.

När det provisoriska dansgolvet har tömts är det för återbesök från festivalens verkliga veteraner Eldkvarn. Vi som har sett Plura & Co någon gång under de senaste åren vet ungefär vad vi har att vänta. Efter en räcka låtar från senaste skivan De Berömdas Aveny blir det en orgie i klassiker: ”Fulla För Kärlekens Skull”, ”Kärlekens Tunga”, ”Pojkar Pojkar Pojkar”. Att ”Mina Stjärnor Har Slocknat” har blivit ett stående inslag i deras setlist måste ses som ett väldigt lyckat drag, särskilt då det ger Carla utrymme att briljera som sologitarrist. Likaså att de fortfarande kör ”Thunder Road”-episka ”I Skydd Av Mörkret” som extranummer. Det blir en tämligen rutinartad Eldkvarn-spelning som väl knappast övertygar någon ännu icke invigd – men som inte heller borde göra några gamla fans besvikna.

Måhända är det främst de stora namnen som drar publiken – men Siestafestivalen är också ett viktigt forum för små, kämpande band. Festivalens minsta scen Casa är helt avsatt för mindre, ännu icke etablerade akter. I år gästas Casa av en varierande skara. Först ut är Carnival Sun, ett 70-tals-plagierande hårdrocksband som tar igen vad de brister i originalitet, i teknisk skicklighet. Att basisten är klädd i Thin Lizzy-tröja säger en del om hur det låter, likaså att gitarristen spelar solon med instrumentet bakom huvudet. Förmodligen hade de platsat bättre – och säkert fått fler nya fans – på Sweden Rock. Ett annat Casa-band som sticker ut under torsdagen är The Strokes-influerade rockduon Sideburn Comfort, som stundtals påminner om ett melankoliskt Bikini Kill.